Neo och jag gick ut vid tre-tiden. En promenad i frisk luft kändes som en bra grej. Vi gick ut till vägen och spatserade på gångvägen. Där hittade Neo snövallarna och alla små klot av snö. Jag förklarade att det var snöbollar. Då sa han boll till alla små klot han hittade. Han plockade upp dem och kastade dem med ett glädjetjut. Han tyckte att det var jättekul. Sen gick vi neråt och dem snövallarna var jämna med fin snö. Han gick fram till dem och drog armarna i snön. Det var häftigt tyckte han. Han fick snö på vantarna och smakade på det. Där fastnade han. Han satt i snövallen och åt snö. Det räckte inte med att ropa på honom. Han vägrade komma. Så jag fick bära honom därifrån. När vi nästan var uppe för backen som leder hem upptäckte Neo en liten backe på en garageuppfart. Han gick uppför och sen springer nerför, då det var rätt brant, med ett glädjetjut. Han gör det x antal gånger. Tillslut vill jag gå in då det börjar bli kallt. Jag får bära honom tillbaka hem. Så fort jag släpper ner honom går han snabbt tillbaka till den roliga garageuppfarten. Så under vilda protester bär jag honom hem. Han får gå upp för trappan med lite hjälp från mig och det tycker han om. Vi möts av Shiva. Skönt att komma in igen. Vi var ute i ungefär en timme. = )
Idag är jag tacksam för...
... den sköna promenaden.
... Neos glädje när han upptäckte snöbollarna (söboo sa han själv) och den ätbara snön.
... ytterliggare en bra och lugn nattning utan vakna, hysteriska timmar.
... den goda semlan som svärmor kom med.
Klagomuren:
... depressionen som ligger som klister i mina vener.
... allting som bara vill dra ner mig i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar