Det spritter i kroppen.

v. 7+6. <3

Min fot gör att jag lätt blir irriterad. Har jag varit aktiv för länge så gör det skitont i foten. Jag måste då vila och orkar inte springa efter Neo eller hämta saker till honom osv. Så nu ikväll de sista timmarna innan läggdags för Neo så orkade jag inte med mer. Han fick sitta i skamvrån – än så länge funkar den väl sisådär men jag tror att han börjar fatta vad det är för något. Efter att han fått sitta där två gånger så lugnade han ner sig och började leka med sina grejer istället för att ligga bredvid mig i soffan och sparka på mig samtidigt som han skrattade. *suck* Tyvärr skrek jag rätt mycket på honom och det är något jag hatar. Jag vill inte skrika på honom och göra honom ledsen bara för att jag inte orkar göra vissa saker. Han ska inte behöva lida för att jag har ont eller är trött. = ( Min pojke!

Det spritter i kroppen på mig när jag tänker på det lilla livet inuti min mage. Men ibland kommer även en del orosmoln upp. Hur kommer Neo reagera på en liten bebis i huset? Hur kommer det vara att ta hand om en liten bebis och en nästan 3 åring? Svartsjuka? Förlossningsdepression? Magen som ballar ur igen? Jag hoppas innerligt att jag får hålla mig frisk och pigg när bebisen har kommit. Jag vill inte uppleva samma sak som jag gjorde när Neo var liten. Jag vill må bra och orka med mina barn. Jag vill så gärna få uppleva allt det där som jag missade, jag vill känna kärlek och positiva känslor. Inte en massa svart, sorg och negativitet. Hur kommer allting att bli som tvåbarnsmamma? Men ändå så pirrar det i magen så fort jag tänker på en stor mage, sparkar, förlossningen då man efter mycket slit får upp en alldeles ny liten bebis, de första dygnen då man undersöker, kollar in och lär känna den nya människan och sen när man kommer hem, installerar sig och myser med den lilla bebisen. Allting blir nog bra… Nu får jag i alla fall berätta för resten av familjen och släkten för Ola. Jag behöver inte smyga eller dölja något. Så skönt! Veckorna går och jag bara längtar tills jag kommit till vecka 14 så att man kan andas ut lite.